Oj, ett nytt ord!?!

Miljökampen går vidare och ett steg i den rätta riktningen kan vara att minska köttkonsumtionen. Ja, allra helst avstå från att äta kött helt - då skonas både djuren och miljön optimalt.

I och med den kampen har också nya ord och uttryck sett dagens ljus. Nya trender ger nya ord. Ett av dem som jag aldrig hört förut är flexitarian. Är man en sådan är man, tänker jag, flexibel i sitt köttätande - avstår ibland och ibland inte.
I min värld, där jag gärna förenklar saker, är det ungefär detsamma som att inte vara vegetarian. Man äter helt enkelt kött.
Fast den som gör det, kan med fördel kalla sig carnist. För det är en köttätare. En som äter både kött och grönsaker. Alltså inte enbart kött - som man annars lätt skulle kunna få för sig....

Henom?

Hen blev ju 2014 års stora snackis och klev till slut in i de finaste ordlistorna och blev till ett "riktigt" ord.
Förutom att jag har svårt för ordet i sig och dessutom osökt kopplar det till höns (förmodligen min anglofierade sida som gör sig påmind), har jag svårt med böjningen.
För när man säger han-hans-honom och hon-hennes-henne, då måste man väl också säga hen-hens-henom - eller?

Besviken och sviken

Nej, jag är inte sviken. Bara jävligt besviken.

Så lät en textrad för några decennier sedan. Jag tyckte att den var bra då och jag tycker detsamma idag. Vem som var upphovsmannen, eller kvinnan för den delen, har jag ingen aning om. Det spelar mindre roll.
Det är orden i sig som räknas.

Sviken eller besviken?

Kan man svika sig själv? Det borde i så fall innebära att man gör våld på sig själv och sina ideal. Inte det lättaste.
Lättare då att göra sig själv besviken. Att man misslyckas i något man satt sig för.
Som att gapa över mycket och mista hela stycket, kanske...?

Ordet besviken har funnits i svenskan sedan 1598, men själva känslan har nog funnits långt före det. Kan ju ta ett tag att sätta ord på känslor. Har man förstått.

Minnesbank

Att komma ihåg att inte glömma bort är en fin förmåga. Den bör odlas och vårdas. Hjärnan processar hur många uppgifter som helst per dygn och per minut. Den sorterar, lägger undan och drar fram - allt efter som de behövs.
Fast ibland blir det fel. Det är då man glömmer.
Åh, så himla irriterande! Släckte jag lampan? Låste jag dörren?
Ibland får man vända om - bara för att kontrollera. Onödiga steg och flera sekunder till spillo. Som en modern människa mitt i tillvaron ska man spara in på både steg och minuter. Inte ränna fram och tillbaka och kontrollera sig själv. 

Det faller ur minnet. Som ett löv från en kvist, tyst och liksom obemärkt faller det bara bort. Försvinner. Singlar ner i nån vindlande avgrund i hjärnan där det lägger sig till vila.
Det är i varje fall den bilden jag får när jag hör det föll mej ur minnet.

För själv kommer jag knappt ihåg att jag glömmer bort....

Strålande!

Åh, en så'n dag! En helt strålande dag!
Solen glider upp på himlavalvet och inte nog med att den sprider ljus - den värmer också! Vinden mot kinden är inte längre stickande kall, utan känns len och ljum.

Men, strålande?! Vaddå strålande? Själva dagen i sig kan ju inte stråla. Det är ju bara ett tidsbegrepp. Ett substantiv, förvisso, men knappast ett man kan ta på. En lampa kan stråla. Och solen, såklart. Men - dagen? Knappast!

Eller det är kanske till att vara petig i vårsolens glans?