Inspiration

Inspiration är ett vackert ord. Det lär ursprungligen komma från latinet och betyder något i stil med att blåsa liv i.

Att ge liv är vackert. Att ta liv är fult. Enkelt. Som svart eller vitt. Liv eller död. Mörkt eller ljust. Sjukt eller friskt. Motsatser. Motpoler. Livet är fullt av dem. Det fullständigt vimlar av motpoler och man luras ibland till att tro på att det är så enkelt som antingen är det lätt eller svårt.

Men verkligheten är inte så simpelt utformad. Det är inte alltid så enkelt som antingen eller. Det vimlar av oändliga nyanser av grått. Det går från hela skalan från det mest nattsvarta svarta till det bländande kritvita. Alla nyanserna däremellan är representerade.

Att få inspiration innebär således att ge upphov till något. Kanske en tavla, en gardin, en text? Att vara inspiration för någon innebär ju då att bara genom sin närvaro ge någon ett uppslag till att utföra något. Att startar något på grund av någon annans inverkan - inspiration.
Vackert. Nästan snudd på altruistiskt, eller?

Hen - en eller ett hen?

Språket är föränderligt. Det ändras allteftersom. En som utvandrat från Sverige och återvänder några år senare, talar en omodern svenska. Språket förändras snabbt; slanguttryck försvinner och nya tilkommer. Det är en utveckling som sker i sig själv; den smyger sig på. Man påverkas av teve, radio, internet. Man tar med sig fackuttryck från sitt jobb och införlivar dem i nya sammanhang. Det föds och pånyttföds ständigt ord och fraser.

Språket formas av oss som använder det.

Och sen finns det de som vill forma oss som använder språket. De som propsar på att vissa uttryck eller ord SKA användas och att de ska "bli" svenska. Så är det med det nymodiga "hen". Det könsneutrala pronominat som slagit igenom på sista tiden. Ett ord som ska förenkla för oss, så att vi inte ska behöva helgardera med hon eller han. Det är ett av argumenten. Ett annat är att det främjar jämställdheten. Men inte blir ví väl mer jämställda för att vi varken är kvinnor eller män? Inte blir vi väl lika avlönade för lika arbete genom ett könsneutralt pronomen?

"Titta, mamma - där går en hen!" Vad är det? En hen? En man i kvinnokläder? Eller kanske en kvinna i manskläder? En hermafrodit? En som är tvåkönad? En människa som är både man och kvinna?
Förr sa man skämtsamt "hennom" om sådana man inte på rak arm kunde könsbestämma.
Hen ställer till det i mina konservativa hjärnvindlingar.

Det är inte första gången debatten blossat upp om ett könsneutralt pronomina. Men det är första gången en hel bok skrivits med det istället för att könsbestämma personerna. Varför vill man inte ha Kalle som pojke och Eva som flicka? Är det sensationslystnad? Är det ett smart drag från författaren för att få sålt flera böcker, att få bli utgiven, kanske? Eller är det en manifestation och försök till att påverka dem som är som mest påverkbara; barnen? I någon intervju har författaren sagt att barnen identifierade sig med personerna utifrån sina egna könstillhörigheter, hen var en pojke för pojken som läste och en flicka om det var en flicka som läste.
Jaha? Vad var då vitsen med ett hen, kan man undra?

Tankarna går som av en händelse till det glada och fria 1970-talet då flickor skulle leka med bilar och pojkar med dockor. Det var många experiment som slutade med att pojkarna trots alla bearbetningar likförbannat valde bilar och slangbellor istället för Barbie-dockorna.. Och vice versa.
Varför är det så? För att pojkar är pojkar och flickor flickor, kanske?
Eller det är kanske alldeles för enkelt?

Prestigelös?

Prestige betyder anseende, inflytande och är ett substantiv. Ett ord man kan sätta ett, en eller flera framför. Inget ord man kan sätt att framför, som man kan med verb. För då blir det konstigt. Men konstigt blir det också om man säger att någon är prestigelös. För det måste ju innebära att personen är både utan anseende och inflytande. En nolla och nobody.
Men det är precis tvärtom; att vara prestigelös klingar vackert. Det är något man gärna vill vara, något man gärna vill att andra ska säga om en. Det betyder lite svävande att en prestigelös kan förlora en strid utan att tappa ansiktet. En prestigelös kan diskutera utan att tappa humöret eller gå i försvar, komma med undanflykter eller dåliga ursäkter. En prestigelös går heller inte till personangrepp eller tar argumenten personligt.

Det är fint att vara prestigelös.

Men vilket är finast då – att ha prestige eller att vara prestigelös, är frågan.

Nyårsafton 2011

Som alla andra år svämmas media över av året som gått. Det går inte att titta åt något håll utan att få en våg av minnen sköljande både mot och över sig. Det är svårt att värja sig. Både mot minnen och mot de sammanfattande återblickarna.
Det är Sportåret som gick, Året i bilder och Citat vi minns från 2011 i all oändlighet. Vinklingarna kan göras på lika många sätt som det finns redaktörer.

Den ena idén är inte sämre än den andra.

Media fullkomligen slåss om våra minnen. De vill inget hellre än att få visa oss vad som är värt att minnas från året som gått. Vem som är värd att komma ihåg. Vilka misstag som inte ska få glömmas bort, utan måste upp till ytan en gång till, så att de med säkerhet präntas in i minnet. En gång för alla, så att säga.

För det är ju så, att för att kunna minnas och minnas bra, måste minnena återkallas. De minnen som återkallas ofta, minns man bättre. Så ju oftare något nämns, desto lättare kommer vi ihåg det.

Kommer någon någonsin att glömma Nyår, undrar man då…

Julefrid

Förr, på den mörka medeltiden, utlystes julefriden på torget och alla invånarna önskades en God Jul. Då uppmanade man sina medborgare till ett stilla och och fridsamt uppförande och att de skulle fira Julen på ett andaktsfullt sätt i gemenskap, då det ju var Jesus'  födelsedag som firades.
Det utfärdades också en varning till den som hängav sig åt brottslighet under Juletiden: han fick högre straff, just bara för att Julefriden stördes.

Det är mycket som har ändrats under åren. Men en sak består; vår önskan till varandra om en God Jul. Och det är nog detsamma som en önskan om julfrid i vårt moderna samhälle.

Låt Julefrid råda.