Shakespeare vs Strindberg

Jag är med i en bokcirkel, där vi läser uteslutande Shakespeare. Vi började med Romeo och Juliet, som faktiskt föll oss alla på läppen. Värre blev det med En midsommarnattsdröm. Den som enligt kritiker och förståsigpåare i största allmänhet skulle vara en lättsam och humoristisk historia fick inte någon av oss att dra det allra minsta på mun. En trist historia. Sa vi.
Nu är vi inne på tredje verket, Othello, och efter att bara precis ha nosat på den, är jag övertygad om att den ge goda lässtunder i soffan framöver!  

Och läsestunder behöver man! Att få dra sig undan och in i någon annans verklighet, upptäcka nya världar, lära känna nya karaktärer är en lyx som alla borde unna sig dagligen.

 Jag tror, som sagt, att man utökar sitt ordförråd genom att läsa. Vi lär oss ju ständigt nya ord, ibland utan att tänka på det. Ibland medvetet, genom att till exempel slå upp främmande ord.
Och genom att aktivt använda språket, bildar vi också nya ord. Ju mer man brukar orden, desto större ordförråd i olika sammanhang får man.

Man har gjort en jämförelse mellan Shakespeare och Strindberg och räknat hur många olika ord de använder i sina olika verk.
Shakespeare uppvisar 29 066 och Strindberg uppvisar 119 288 olika ord. Det är en väsentlig skillnad!
Men vad betyder det? Att Strindberg var fyra gånger så duktig som Shakespeare språkligt sett? Att han var en nyskapare av ord i större utsträckning än Shakespeare?
Eller går det inte att jämföra så mellan två olika språk?

Det kan väl vara något att kontemplera över i helgen...?

Rik på ord

Att det finns så många ord! Och dessutom så många som man inte förstår eller någonsin har hört, trots att man tycker att man har ett bra ordförråd.

Jag brukar slå upp ord som jag inte förstår, eller som jag blir osäker på. Det är en vana som jag fått med mej från skolåren. Lärarna uppmuntrade till att ta fram ordböcker och uppslagsverk. Och det har hängt i. Det är bra, för jag tror att det ökar ordförrådet. Eller så är det kanske så att de nya orden man lär sig tränger bort några andra. Men det är väl i så fall några som man sällan eller aldrig använder, så det märks inte och spelar ingen roll.

Det är en bra studieteknik, att ta reda på ord som man inte förstår, tycker jag. Ofta är det ju så att man tröttnar på läsandet, för att det är något man läst som man inte helt begriper. Det är en teori som bland andra scientologerna för fram.

När jag första gången läste en roman av Klas Östergren (Gentlemen) ägnade jag nog lika mycket tid i ordboken som i själva romanen. Den var i särklass den svåraste bok jag läst. Men den var så bra att jag inte ville lägga den ifrån mej och jag tog hellre besväret med att slå upp och läsa om hela stycken, än att ge upp och inte få veta hur det skulle gå.

Så är det ju med historier som fängslar; man vill veta mera. En bra bok är en bok som är som en cliffhanger på varje sida. Inte så många författare som kan leva upp till det - men de kan ju alltid sträva efter det..!

Att förutom bli serverad en god historia, även bli några ord rikare är inget som händer varje dag. Det kallas berikande.

Språket med en egen flagga

Esperanto. Ingens modersmål och därför ett språk som alla kan lära sig och använda sig av på lika villkor. Inget språk som ersätter ett annat. Bara ett andraspråk för alla. Ett språk som har en egen flagga och enbart påhittade egna ord. Ett tekniskt språk.

Esperanto skapades ursprungligen av en polsk ögonläkare, Ludvig L. Zamenhof under slutet av 1800-talet.
Han gav under täcknamnet Doktoro Esperanto – en doktor som hoppas - ut små häften som förklarade hur hans nya språk var uppbyggt. Han kallade det för La Internacia Lingvo, det internationella språket. Det hade inslag av bland annat turkiska, spanska, swahili och kinesiska.
Det spreds snabbt över världen. Och lever än.

Kanske är det hoppets språk? Eller nyordens språk?
För ett så konstruerat språk kan väl i alla fall inte vara kärlekens språk?

Söndag - solens dag

Läste i en eller annan tidning nyligen att söndagen är solens dag.

Att ordet SÖNDAG betyder soldag, var en nyhet för mig. Men vid en stunds eftertanke och därmed association till engelskans SUNDAY, ter det sig helt naturligt.
Men hur leden SÖN blir till sol har jag ännu inte klurat ut..

Söndagen är vidare, enligt Nationalencyklopedin, den första dagen i veckan och gudstjänstdag, firad till minne av Jesu uppståndelse.
Söndagen var, och är, alltså en glädjens dag.

Så förtretligt att solen just denna sön/soldag valde att gömma sig bakom molnen - åtminstone vad de skånska nejderna beträffar..

Aktas!

Det gäller att handskas varsamt med orden! Nej, inte så att man måste väga vart och ett av dem på en guldvåg. Men åtminstone är det så att man ska vara rädd om dem. Inte strössla alltför frikostigt med dem. Då tappar de sitt värde. Eller så får de ett helt annat sorts värde. För orden är laddade – vare sig man vill det eller ej bär de på sina värdeladdningar. Positiva som negativa.

Och om man är lite oaktsam kan det hända att orden som lämnar en uppfattas som något annat än man tänkt sig.

Missuppfattningen är ett faktum. Den kan göra ont för bägge parter.

Och med det i tankarna är det inte konstigt att det finns media-coacher; gurus som ska lära ut till vanliga dödliga hur en enkel fråga på bästa sätt ska besvaras för att undvika missuppfattningar.
Det som är den enes sanning är inte nödvändigtvis den andres – och inte heller den enda sanningen…

Far ror. Mor är rar

Minns alla första klass? När man lärde sig läsa? Första Läsebokens första meningar; Far ror. Mor är rar. Den första fascinationen när bokstäverna började hänga ihop? När man första gången obehindrat kunde se orden bakom bokstäverna?
S-K-O-L-A. Istället för en isolerad bokstav stod plötsligt hela ordet där i all sin prakt. Man bara förstod och såg ordet skola.
Fullständigt naturligt. Inget konstigt alls. Inte ett dugg svårt.

Att inte förstå orden som sägs eller skrivs, är ett handikapp. Det var förmodligen därför den allmänna skolplikten infördes. Alla skulle få möjligheten att lära sig skriva och läsa. Ingen skulle stå vid sidan av de skrivna orden.

Att inte kunna förstå en enkel skylt ställer till problem, stora som små; är det en herrtoa eller en damtoa? Är det kanske ingen toa alls, utan någonting helt annat?! Och så sitter osäkerheten där som ett skavande plåster inombords över att inte kunna förstå.

Nästan alla skyltar i vårt samhälle, är antingen kompletterade med en bild eller har enbart en bild som symbol. Det gör livet lite lättare för barn som ännu börjat skolan, de som inte talar vårt språk och de vuxna som inte kan läsa.

Det är en hel del som gått ut skolan utan att lära sig läsa. Och det är många som undviker att läsa. Det tar tid att staka sig igenom en text och orken och tålamodet tryter tills man ger upp försöken.
De finner inget nöje i bloggar. De twittrar inte. De sms:ar inte.

För dem är de skrivna orden inte ett nöje - bara ett nödvändigt ont.

En känsla

Var Simone Bertaut verkligen halvsyster till Edith Piaf? Wikipedia, vår tids sanning, säger att det inte var så. Wikipedia säger att de var nära vänner. Men oavsett vilket, gick hennes initierade roman om Edith Piafs levnadsöde från trottoarkanterna i Paris, till Upptäckten och livet som Stjärna, genom märg och ben på läsarna.

Själv trodde jag vartenda ord jag läste – och då hade jag aldrig lyssnat eller ens hört talas om denna Piaf tidigare.

När jag läst ut boken, lånade jag lp:n på biblioteket och lyssnade till ”den stora rösten”. Och fastän jag aldrig förstått mer än en handfull franska glosor, gick musiken och rösten raka vägen till mitt hjärta. En stor röst i en liten kropp som trängde igenom allas våra pansar mot omvärlden.

Ibland behöver man inte förstå så många ord för att beröras. Det räcker att höra dem.

Oskriven litteratur

Julia Kristeva har sagt att den som har god kännedom om orden och dess betydelse och om litteraturen, är väl lämpad att som psykoanalytiker ta emot och bearbeta det som psykiskt sjuka människor har att säga.

Det som sägs i en behandlingssoffa kan vara stor litteratur – fast oskriven
Det är väl inte märkligare än att rätta sig efter oskrivna lagar.

Men om den oskrivna litteraturens alla tankar plötsligt sätts på pränt, om än aldrig så motvilligt, vem ska då ha rätten till dem?
Blir det tjuven som stal orden eller blir det patienten som tänkte tankarna?

Intertextualitet?

Ord som staplas på varandra, eller ställs bredvid varandra, hänger ihop och bildar meningar. Tillsammans skapas en text. Den kan handla om precis vad som helst. Ibland om ingenting alls. Den ena texten är inte den andra lik. Den kan vara bra eller dålig, fullständigt ointressant för den stora massan eller en sann kioskvältare. En text är en text. Den är alltid läsbar, men inte nödvändigtvis läsvärd.

Julia Kristeva, som är både psykoanalytiker och litteraturvetare, har sagt att alla texter alltid ingår i olika relationer med andra texter, att ingen text kan stå ensam. Hon kallar det intertextualitet.

Blir inte det lite som mysteriet med vem som kom först; ägget eller hönan..?

Ord-ekvilibrist

En ekvilibrist är en balanskonstnär och därför måste en ord-ekvilibrist följaktligen bli en som balanserar med orden på ett ytterst skickligt vis.

Jag ser framför mig en jonglör som istället för sprakande facklor, bollar med orden.
Runt honom yr bokstäver i alla de former och färger. Det gnistrar och glimmar.
Och det får mig osökt att tänka på Hans Alfredsons lilla pärla Varför är det så ont om Q?, där Q-hunden och boven använder en lettrosug för att stjäla alla bokstäver som finns. Varken skyltar, tidningar eller böcker går säkra när de är på stöldturné.

Oh, grymma tanke – en värld utan bokstäver och ord!? Där vill ingen vara...

1 maj - Välkommen!

Den 1:a maj. Demonstrationståg, vajande fanor och taktfasta steg. Ord som manar till kamp i både det lilla och det stora. Glödande tal. Familjer tar sig till Folkets Park med karuseller och varm korv. Barn med senapsfläckar på tröjan. Mammor med servetter i högsta hugg. Pappor som kör barnvagnar och försöker väja undan i trängseln.
Somliga lyssnar till de väl avvägda orden från talarstolen. Andra sitter med hörlurarna på och lyssnar till helt andras ord. Att vara på samma plats men ändå så långt ifrån varandra, det är tidens melodi. Teknikens framsteg. På gott och ont.
Men vårens spirande grönska är densamma för alla. 1:a maj - Välkommen! Det ligger en aning av tillförsikt i luften. Om det är Vårens ankomst eller Talarens väl valda ord är inte lätt att veta.

Inspiration

Inspiration är ett vackert ord. Det lär ursprungligen komma från latinet och betyder något i stil med att blåsa liv i.

Att ge liv är vackert. Att ta liv är fult. Enkelt. Som svart eller vitt. Liv eller död. Mörkt eller ljust. Sjukt eller friskt. Motsatser. Motpoler. Livet är fullt av dem. Det fullständigt vimlar av motpoler och man luras ibland till att tro på att det är så enkelt som antingen är det lätt eller svårt.

Men verkligheten är inte så simpelt utformad. Det är inte alltid så enkelt som antingen eller. Det vimlar av oändliga nyanser av grått. Det går från hela skalan från det mest nattsvarta svarta till det bländande kritvita. Alla nyanserna däremellan är representerade.

Att få inspiration innebär således att ge upphov till något. Kanske en tavla, en gardin, en text? Att vara inspiration för någon innebär ju då att bara genom sin närvaro ge någon ett uppslag till att utföra något. Att startar något på grund av någon annans inverkan - inspiration.
Vackert. Nästan snudd på altruistiskt, eller?