Shakespeare vs Strindberg

Jag är med i en bokcirkel, där vi läser uteslutande Shakespeare. Vi började med Romeo och Juliet, som faktiskt föll oss alla på läppen. Värre blev det med En midsommarnattsdröm. Den som enligt kritiker och förståsigpåare i största allmänhet skulle vara en lättsam och humoristisk historia fick inte någon av oss att dra det allra minsta på mun. En trist historia. Sa vi.
Nu är vi inne på tredje verket, Othello, och efter att bara precis ha nosat på den, är jag övertygad om att den ge goda lässtunder i soffan framöver!  

Och läsestunder behöver man! Att få dra sig undan och in i någon annans verklighet, upptäcka nya världar, lära känna nya karaktärer är en lyx som alla borde unna sig dagligen.

 Jag tror, som sagt, att man utökar sitt ordförråd genom att läsa. Vi lär oss ju ständigt nya ord, ibland utan att tänka på det. Ibland medvetet, genom att till exempel slå upp främmande ord.
Och genom att aktivt använda språket, bildar vi också nya ord. Ju mer man brukar orden, desto större ordförråd i olika sammanhang får man.

Man har gjort en jämförelse mellan Shakespeare och Strindberg och räknat hur många olika ord de använder i sina olika verk.
Shakespeare uppvisar 29 066 och Strindberg uppvisar 119 288 olika ord. Det är en väsentlig skillnad!
Men vad betyder det? Att Strindberg var fyra gånger så duktig som Shakespeare språkligt sett? Att han var en nyskapare av ord i större utsträckning än Shakespeare?
Eller går det inte att jämföra så mellan två olika språk?

Det kan väl vara något att kontemplera över i helgen...?

Nytt år nya föresatser?

2013 är här! Istället för att göra återblickar och summeringar, som så många andra gör vid denhär tiden på året, stirrar jag rakt in i framtiden.

Vad har dethär alldeles sprillans nya året i beredskap åt mej? Kanske är det idel ädel strålande framtidsutsiker som ligger här framför mej? Kanske blir det som det brukar; lite ups och lite downs.

Tja. Jag är ingen siare och lika bra är väl det. Det man inte vet, har man inte ont av.

Välkommen 2013!

Far ror. Mor är rar

Minns alla första klass? När man lärde sig läsa? Första Läsebokens första meningar; Far ror. Mor är rar. Den första fascinationen när bokstäverna började hänga ihop? När man första gången obehindrat kunde se orden bakom bokstäverna?
S-K-O-L-A. Istället för en isolerad bokstav stod plötsligt hela ordet där i all sin prakt. Man bara förstod och såg ordet skola.
Fullständigt naturligt. Inget konstigt alls. Inte ett dugg svårt.

Att inte förstå orden som sägs eller skrivs, är ett handikapp. Det var förmodligen därför den allmänna skolplikten infördes. Alla skulle få möjligheten att lära sig skriva och läsa. Ingen skulle stå vid sidan av de skrivna orden.

Att inte kunna förstå en enkel skylt ställer till problem, stora som små; är det en herrtoa eller en damtoa? Är det kanske ingen toa alls, utan någonting helt annat?! Och så sitter osäkerheten där som ett skavande plåster inombords över att inte kunna förstå.

Nästan alla skyltar i vårt samhälle, är antingen kompletterade med en bild eller har enbart en bild som symbol. Det gör livet lite lättare för barn som ännu börjat skolan, de som inte talar vårt språk och de vuxna som inte kan läsa.

Det är en hel del som gått ut skolan utan att lära sig läsa. Och det är många som undviker att läsa. Det tar tid att staka sig igenom en text och orken och tålamodet tryter tills man ger upp försöken.
De finner inget nöje i bloggar. De twittrar inte. De sms:ar inte.

För dem är de skrivna orden inte ett nöje - bara ett nödvändigt ont.