Våld

Att göra våld på sig själv, är en formulering man kan se i äldre romaner.
Att behärska sitt sinne. Att göra sitt yttersta för att hålla tillbaka känslorna, att hålla dem inombords.
I dagens samhälle är det en sällsynt företeelse.
Nu lever man ut sina känslor. Det finns teve-program som går ut på att bråka med grannarna, att få sig en känga av en arg hantverkare eller bli uppläxad för sina matvanor.
Man våldför sig mot varandra. Män mot kvinnor. Kvinnor mot kvinnor. Regeringar mot sina folk. Folken mot sina regeringar.
Alla kombinationer finns representerade. Barn mot barn.
Alla mot alla.
Vapen finns i en aldrig sinande ström och politiker slår knut på sig själva för att hitta lösningar.

Inte någonstans talas det om att göra våld på sig själv.
Åtminstone inte i betydelsen att behärska sig. Att göra våld på sig själv nuförtiden tycks mera vara självskadebeteende av olika sorter.

Tiderna förändras.

Ord och fagert tal

Det finns ord som är vackrare än andra.
Ord som ligger fint i munnen. Kanske beror det på vad de laddats med. Hur de värderas. Ett ord som frihet, sägs ofta vara ett av de vackraste orden i världen. Frihet värderas högt av alla. Den är åtråvärd och värd att kämpa för. Om det är alla överens. Men hur frihet ska uppnås för alla överallt, är inte lika självklart. Inte heller vad som egentligen är frihet. En diktator kan tala väl så varmt om fred och frihet, som hans motståndare gör.

Det är kanske med frihet, som med sunt förnuft - en helt subjektiv företeelse? Det som är sunt förnuft för mej, är det ju nödvändigtvis inte för dej...

                                                               Vill man veta mer om hur man skriver vackert, klickar man här..

1 maj - Välkommen!

Den 1:a maj. Demonstrationståg, vajande fanor och taktfasta steg. Ord som manar till kamp i både det lilla och det stora. Glödande tal. Familjer tar sig till Folkets Park med karuseller och varm korv. Barn med senapsfläckar på tröjan. Mammor med servetter i högsta hugg. Pappor som kör barnvagnar och försöker väja undan i trängseln.
Somliga lyssnar till de väl avvägda orden från talarstolen. Andra sitter med hörlurarna på och lyssnar till helt andras ord. Att vara på samma plats men ändå så långt ifrån varandra, det är tidens melodi. Teknikens framsteg. På gott och ont.
Men vårens spirande grönska är densamma för alla. 1:a maj - Välkommen! Det ligger en aning av tillförsikt i luften. Om det är Vårens ankomst eller Talarens väl valda ord är inte lätt att veta.

Inspiration

Inspiration är ett vackert ord. Det lär ursprungligen komma från latinet och betyder något i stil med att blåsa liv i.

Att ge liv är vackert. Att ta liv är fult. Enkelt. Som svart eller vitt. Liv eller död. Mörkt eller ljust. Sjukt eller friskt. Motsatser. Motpoler. Livet är fullt av dem. Det fullständigt vimlar av motpoler och man luras ibland till att tro på att det är så enkelt som antingen är det lätt eller svårt.

Men verkligheten är inte så simpelt utformad. Det är inte alltid så enkelt som antingen eller. Det vimlar av oändliga nyanser av grått. Det går från hela skalan från det mest nattsvarta svarta till det bländande kritvita. Alla nyanserna däremellan är representerade.

Att få inspiration innebär således att ge upphov till något. Kanske en tavla, en gardin, en text? Att vara inspiration för någon innebär ju då att bara genom sin närvaro ge någon ett uppslag till att utföra något. Att startar något på grund av någon annans inverkan - inspiration.
Vackert. Nästan snudd på altruistiskt, eller?

Hen - en eller ett hen?

Språket är föränderligt. Det ändras allteftersom. En som utvandrat från Sverige och återvänder några år senare, talar en omodern svenska. Språket förändras snabbt; slanguttryck försvinner och nya tilkommer. Det är en utveckling som sker i sig själv; den smyger sig på. Man påverkas av teve, radio, internet. Man tar med sig fackuttryck från sitt jobb och införlivar dem i nya sammanhang. Det föds och pånyttföds ständigt ord och fraser.

Språket formas av oss som använder det.

Och sen finns det de som vill forma oss som använder språket. De som propsar på att vissa uttryck eller ord SKA användas och att de ska "bli" svenska. Så är det med det nymodiga "hen". Det könsneutrala pronominat som slagit igenom på sista tiden. Ett ord som ska förenkla för oss, så att vi inte ska behöva helgardera med hon eller han. Det är ett av argumenten. Ett annat är att det främjar jämställdheten. Men inte blir ví väl mer jämställda för att vi varken är kvinnor eller män? Inte blir vi väl lika avlönade för lika arbete genom ett könsneutralt pronomen?

"Titta, mamma - där går en hen!" Vad är det? En hen? En man i kvinnokläder? Eller kanske en kvinna i manskläder? En hermafrodit? En som är tvåkönad? En människa som är både man och kvinna?
Förr sa man skämtsamt "hennom" om sådana man inte på rak arm kunde könsbestämma.
Hen ställer till det i mina konservativa hjärnvindlingar.

Det är inte första gången debatten blossat upp om ett könsneutralt pronomina. Men det är första gången en hel bok skrivits med det istället för att könsbestämma personerna. Varför vill man inte ha Kalle som pojke och Eva som flicka? Är det sensationslystnad? Är det ett smart drag från författaren för att få sålt flera böcker, att få bli utgiven, kanske? Eller är det en manifestation och försök till att påverka dem som är som mest påverkbara; barnen? I någon intervju har författaren sagt att barnen identifierade sig med personerna utifrån sina egna könstillhörigheter, hen var en pojke för pojken som läste och en flicka om det var en flicka som läste.
Jaha? Vad var då vitsen med ett hen, kan man undra?

Tankarna går som av en händelse till det glada och fria 1970-talet då flickor skulle leka med bilar och pojkar med dockor. Det var många experiment som slutade med att pojkarna trots alla bearbetningar likförbannat valde bilar och slangbellor istället för Barbie-dockorna.. Och vice versa.
Varför är det så? För att pojkar är pojkar och flickor flickor, kanske?
Eller det är kanske alldeles för enkelt?