En känsla

Var Simone Bertaut verkligen halvsyster till Edith Piaf? Wikipedia, vår tids sanning, säger att det inte var så. Wikipedia säger att de var nära vänner. Men oavsett vilket, gick hennes initierade roman om Edith Piafs levnadsöde från trottoarkanterna i Paris, till Upptäckten och livet som Stjärna, genom märg och ben på läsarna.

Själv trodde jag vartenda ord jag läste – och då hade jag aldrig lyssnat eller ens hört talas om denna Piaf tidigare.

När jag läst ut boken, lånade jag lp:n på biblioteket och lyssnade till ”den stora rösten”. Och fastän jag aldrig förstått mer än en handfull franska glosor, gick musiken och rösten raka vägen till mitt hjärta. En stor röst i en liten kropp som trängde igenom allas våra pansar mot omvärlden.

Ibland behöver man inte förstå så många ord för att beröras. Det räcker att höra dem.

Född, eller?

Jag kom av en slump till en (för mig) helt obekant blogg idag; Språkmakargatan. Där stod att läsa om blomsterbarn. Nej, inte de 60-talets blomsterbarn med härstamning från San Fransisco som var ett med haschdimmor, hippierörelse och Hare Krishna.

Nej, blomsterbarnen i denhär bloggen handlade om maskrosbarn och orkidébarn. Det ena ett mycket välkänt begrepp, men det andra helt nytt. Orkidébarn. Det hörs med en gående gång vad som menas; ett barn, värnlöst och mera ömtåligt än de andra barnen runt omkring. Till skillnad från maskrosbarnet, som är tuffare än tuff och kan ta sig förbi och igenom de svåraste hinder utan hjälp från någon annan.

Jag blev lite fundersam när jag läste att uttrycket maskrosbarn myntades i DN 1985; själv har jag trott att det har betydligt många fler år på nacken och att barnpsykologen Gustav Jonsson hade ett eller flera fingrar med i spelet.

Det fick mig att börja fundera både på hur ord och uttryck myntas, men också vem som bestämmer när de är födda. Det är ju inte så att det sätts in en annons under Födde när ett nytt ord eller uttryck sett dagens ljus..

Oskriven litteratur

Julia Kristeva har sagt att den som har god kännedom om orden och dess betydelse och om litteraturen, är väl lämpad att som psykoanalytiker ta emot och bearbeta det som psykiskt sjuka människor har att säga.

Det som sägs i en behandlingssoffa kan vara stor litteratur – fast oskriven
Det är väl inte märkligare än att rätta sig efter oskrivna lagar.

Men om den oskrivna litteraturens alla tankar plötsligt sätts på pränt, om än aldrig så motvilligt, vem ska då ha rätten till dem?
Blir det tjuven som stal orden eller blir det patienten som tänkte tankarna?

Intertextualitet?

Ord som staplas på varandra, eller ställs bredvid varandra, hänger ihop och bildar meningar. Tillsammans skapas en text. Den kan handla om precis vad som helst. Ibland om ingenting alls. Den ena texten är inte den andra lik. Den kan vara bra eller dålig, fullständigt ointressant för den stora massan eller en sann kioskvältare. En text är en text. Den är alltid läsbar, men inte nödvändigtvis läsvärd.

Julia Kristeva, som är både psykoanalytiker och litteraturvetare, har sagt att alla texter alltid ingår i olika relationer med andra texter, att ingen text kan stå ensam. Hon kallar det intertextualitet.

Blir inte det lite som mysteriet med vem som kom först; ägget eller hönan..?

Ord-ekvilibrist

En ekvilibrist är en balanskonstnär och därför måste en ord-ekvilibrist följaktligen bli en som balanserar med orden på ett ytterst skickligt vis.

Jag ser framför mig en jonglör som istället för sprakande facklor, bollar med orden.
Runt honom yr bokstäver i alla de former och färger. Det gnistrar och glimmar.
Och det får mig osökt att tänka på Hans Alfredsons lilla pärla Varför är det så ont om Q?, där Q-hunden och boven använder en lettrosug för att stjäla alla bokstäver som finns. Varken skyltar, tidningar eller böcker går säkra när de är på stöldturné.

Oh, grymma tanke – en värld utan bokstäver och ord!? Där vill ingen vara...