Det fria ordet..

Tidigare i veckan blev det full storm kring Tintin - igen. Det har blåst runt honom förut och inte bara i Sverige. Jag har hört att i England måste Tintin i Kongo ha varningstext för att få säljas.
Seriefiguren Tintin är således ett allvarligt hot mot den uppväxande generationens synsätt på sin omvärld.
Han är kolonialismen och rasismen personifierad. Sådana skadliga idéer och felaktiga perspektiv måste stoppas. Förvisso 80 år senare, men ändå. Stoppas ska han.

Människor hamnar i fängelse, torteras och dödas runt om i världen för att de uttrycker obekväma åsikter.
Vi har det bra med vår yttrandefrihet och tryckfrihet.
Men - vad är den friheten värd om bokhyllorna länsas på olämpligt innehåll?
Det blir ju bara en annan form av censur och ett mer modernt och miljövänligt alternativ till nazi-tyskarnas bokbål på 30-talet.


Kulturhusets nya chef kastar ut Tintin
Tintin-översättare: Moralpanik och censur

Aktas!

Det gäller att handskas varsamt med orden! Nej, inte så att man måste väga vart och ett av dem på en guldvåg. Men åtminstone är det så att man ska vara rädd om dem. Inte strössla alltför frikostigt med dem. Då tappar de sitt värde. Eller så får de ett helt annat sorts värde. För orden är laddade – vare sig man vill det eller ej bär de på sina värdeladdningar. Positiva som negativa.

Och om man är lite oaktsam kan det hända att orden som lämnar en uppfattas som något annat än man tänkt sig.

Missuppfattningen är ett faktum. Den kan göra ont för bägge parter.

Och med det i tankarna är det inte konstigt att det finns media-coacher; gurus som ska lära ut till vanliga dödliga hur en enkel fråga på bästa sätt ska besvaras för att undvika missuppfattningar.
Det som är den enes sanning är inte nödvändigtvis den andres – och inte heller den enda sanningen…

Från en klassiker till en annan

Intet nytt under solen. Så är det nog. Alla ord är redan sagda och nerskrivna. Det är bara ordföljden och meningarna som är nya - om ens det.

Jag läste Mary Shelleys Frankenstein härförleden.
I den förekommer en mening som jag minns från en helt annan klassiker.
 "An offer you can't refuse"
Jag läste om meningen en gång till, för jag hajade till när jag kände igen den. Orden är ju för alltid förknippade med Marlon Brando som Don Corleone i Gudfadern. Omöjliga att glömma.
De gick ju som en sluddrande följetong genom filmen.
"I'll give'm and offer he can't refuse"

Mario Puzos Gudfadern kom ut 1969 och filmen kom 1972.
Mary Shelleys Frankenstein kom ut 1818.
Även om Shelley använder ett annat ord än refuse, så är andemeningen densamma.
Ganska häftigt att hela uttryck och inte bara orden i sig, hänger med genom seklen!

Digital mobbing

Facebook. Ett socialt medium. Men visst är det ett konstigt namn? Om man delar upp det i mindre delar, låter det mera som ett bokningsprogram än som ett kontaktnätsprogram.

Oavsett vilket har det haft verklig genomslagskraft. Och snabbt har det gått! Bara på några år har det etablerats och spridits som en löpande eld över hela World Wide Web...! Fantastiskt.
Privatpersoner av alla de slag är där och facebookar om stort och smått. Allt ifrån "Nu tar jag en kopp kaffe" till de stora livskriserna. Man är mer eller mindre privat.
Företagen finns där. Radio och TV finns där.
Kort sagt ALLA finns där.

Alla som är något, vill säga.

De som inte har tillgång till en dator eller en smartphone eller annat digitalt uppkopplingsbart media göre sig icke besvär. De är utestängda från såväl vännerna på nätet och den digitala gemenskapen.
De som själva valt att ställa sig utanför får skylla sig själva, för att de inte håller sig uppdaterade i skvallersvängen.
Värre är det med dem som av olika anledningar inte kan komma in. Det kan vara brist på pengar, kunskaper eller en problematisk bostadssituation, som gör att alla inte kan koppla upp sig.
De står utanför. De är utestängda. Ofrivilligt.

Det kanske snart kallas digital mobbing? Och blir ett fall för diskrimineringsombudsmannen?

Far ror. Mor är rar

Minns alla första klass? När man lärde sig läsa? Första Läsebokens första meningar; Far ror. Mor är rar. Den första fascinationen när bokstäverna började hänga ihop? När man första gången obehindrat kunde se orden bakom bokstäverna?
S-K-O-L-A. Istället för en isolerad bokstav stod plötsligt hela ordet där i all sin prakt. Man bara förstod och såg ordet skola.
Fullständigt naturligt. Inget konstigt alls. Inte ett dugg svårt.

Att inte förstå orden som sägs eller skrivs, är ett handikapp. Det var förmodligen därför den allmänna skolplikten infördes. Alla skulle få möjligheten att lära sig skriva och läsa. Ingen skulle stå vid sidan av de skrivna orden.

Att inte kunna förstå en enkel skylt ställer till problem, stora som små; är det en herrtoa eller en damtoa? Är det kanske ingen toa alls, utan någonting helt annat?! Och så sitter osäkerheten där som ett skavande plåster inombords över att inte kunna förstå.

Nästan alla skyltar i vårt samhälle, är antingen kompletterade med en bild eller har enbart en bild som symbol. Det gör livet lite lättare för barn som ännu börjat skolan, de som inte talar vårt språk och de vuxna som inte kan läsa.

Det är en hel del som gått ut skolan utan att lära sig läsa. Och det är många som undviker att läsa. Det tar tid att staka sig igenom en text och orken och tålamodet tryter tills man ger upp försöken.
De finner inget nöje i bloggar. De twittrar inte. De sms:ar inte.

För dem är de skrivna orden inte ett nöje - bara ett nödvändigt ont.